Etikettarkiv: textutdrag

Omslaget

Nu har Gärningsspelarna gått till provtryck och så här ser omslaget ut.

978-91-983882-4-4

Den kommer att ges ut som storpocket och eftersom ni redan känner till baksidestexten, bjuder jag på ett utdrag i början av boken här:

Under tystnad synade åklagaren dem, en efter en.
Advokaterna var där, nämndemännen var på plats, likaså domaren och åhörarna. De sistnämnda satt bänkade i trånga rader för att ta del av efterspelet som den bisarra tävlingen resulterat i.
”Brott mot knivlagen, grov stöld, förargelseväckande beteende, inbrott, bevisförvanskning, allmänfarlig vårdslöshet, sexuellt ofredande, egenmäktigt förfarande, skadegörelse och vållande till kroppsskada.” Åklagaren pausade, drog efter andan och tog då tillfället i akt att även lätta på slipsknuten. ”Tilläggas bör att nämnda brottsrubriceringar är att betraktas som de grövsta åtalspunkterna, dock långt ifrån samtliga som ni gjort er skyldiga till. Åtalen rörande misshandel och hemfridsbrott, har lagts ner. Inte av barmhärtighet riktad mot er, utan för att vi andra ska tillåtas behålla en minimal förhoppning om att få lämna rättssalen inom en överskådlig framtid.” Han pausade igen och tog några klunkar ur vattenglaset, antagligen för att stärka sig ytterligare innan han fortsatte: ”Vi är förstås alla nyfikna på er version av sommarens händelser, vilka jag hoppas får en förklaring under rättegången. För tro mig när jag säger att jag har omfattande erfarenheter av egendomliga brottmål, men det här är det absolut märkligaste fall som jag någonsin varit med om i hela min karriär. Vidare vill jag även …”

Den släpps alltså i slutet av oktober och fick (efter en stunds bollande med testläsare) etiketten ”feel mad”.
Nästa projekt jag ska lägga energi på är en julsaga som släpps i december 🙂
Vad jobbar ni på för projekt just nu?

Dezmin

Halvvägs

Jag har kommit ungefär halvvägs i råmanuset på det ena sidoprojektet nu. Eller åtminstone vad jag beräknar som halvvägs och eftersom jag har några manus bakom mig, tror jag mig kunna beräkna detta ganska bra.
Den här skruvade berättelsen med svart humor, börjar i alla fall bitvis kännas som om den är värd att skriva färdigt. Jag har ju kört fast vid ett flertal tillfällen längs vägen, men nu tror jag att jag kan ro det i land 🙂
Det jag är lite osäker på är början, så jag tänkte bolla ett litet stycke med er. För eftersom det här inte är något inom spänningsgenren, är jag aningens osäker på vad som väcker nyfikenhet att fortsätta läsa.
Stycket tillhör kapitlet som kommer efter det allra första kapitlet och det kapitlet har jag redan bollat med testläsare och fått klartecken på.
Nästa kapitel har jag lagt till i efterhand och nu undrar jag om det är dumt att avslöja hur det slutar redan i början? Blir man nyfiken och vill läsa vidare för att få reda på hur och varför karaktärerna har hamnat här? Eller bör jag ta bort kapitlet för att inte spoila? Det här är dessutom det första manus jag skriver där jag vet hur det kommer att sluta och eventuellt är det också därför som det gått aningens trögt mellan varven 🙂
Det bör kanske även nämnas att kapitlet är väldigt kort (ca en A4-sida) i sin helhet och avslöjar inget om ovan nämnda frågor som man kanske ställer sig.
Så, vad tror vi om detta? Indragen ersätts med blankrader när man klistrar in texten i wp och texten är fortfarande att betraktas som oredigerad råtext. Det jag är mest nyfiken på är alltså om det är ett smart drag att göra så här.
Här kommer den första biten ur det andra kapitlet:

Åklagaren synade dem alla en efter en under tystnad.

Advokaterna var där, nämndemännen var på plats, likaså domaren och även åhörarna. De sistnämnda satt bänkade i trånga rader för att ta del av efterspelet som den bisarra tävlingen hade resulterat i.

”Rån, förargelseväckande beteende, olaga intrång, försvårande av polisutredning, allmänfarlig vårdslöshet, sexuellt ofredande, egenmäktigt förfarande, skadegörelse och vållande till kroppsskada.” Åklagaren tvingades göra ett avbrott för att hämta andan och tog tillfället i akt att lätta på slipsknuten. ”Tilläggas bör att nämnda paragrafer är att betraktas som de grövsta åtalspunkterna, men långt ifrån alla som ni gjort er skyldiga till. Åtalen rörande falsk tillvitelse, misshandel och bevisförvanskning, har lagts ner. Inte av barmhärtighet riktad mot er, utan för att vi andra ska tillåtas behålla en minimal förhoppning om att få lämna rättssalen inom en överskådlig framtid.” Han gjorde en ny paus och drack några klunkar ur sitt vattenglas, antagligen för att stärka sig ytterligare innan han fortsatte: ”Vi är förstås alla nyfikna på er version av sommarens händelser, vilket jag också hoppas får en förklaring under rättegången. För tro mig när jag säger att jag har goda erfarenheter av egendomliga brottmål, men det här är det absolut märkligaste fall som jag någonsin varit med om i hela min karriär. Vidare vill jag även…”

Bör det tas bort, eller vara kvar, alltså?

Dezmin

Utdraget

Här kommer utdraget som jag funderat på att hon ska få läsa högt ur.
Som ett förtydligande för den som läst Lex Limbo, har Jesse och Olivia nu hyrt ett hus en bit utanför Lycksele, de bor alltså inte i lägenhet längre.
Det jag undrar över är om det här avsnittet väcker nyfikenhet, eller om jag kanske bör ta något annat istället? Jag har ett par tänkbara avsnitt till.
Som vanligt försvinner indragen här när man kopierar in texten, men det får ni försöka ha överseende med 🙂

Han hann precis slå sig ner i soffan och börja grunna på om han borde dricka kaffe nu, eller kanske äta något, när hans mobil ringde. Dolt nummer. Inget han blev direkt bekymrad över, men det brukade inte båda gott, tänkte han när han svarade.
Det visade sig vara snuten. En Nils Lundgren ville att han skulle komma ner någon gång under dagen för ett samtal om en incident som ägt rum på lasarettet. Han försökte låta auktoritär, men av den nasala och gälla rösten att döma, lät det snarare som om Nils var tre äpplen hög och ringde från en ihålig svamp i ”Det glömda landet”. Fast Jesse borde naturligtvis inte förvånas. Hans tillvaro tycktes för stunden vara påfallande invaderad av korväxta män som inte skötte sina jobb. Det var bara klädkoden som varierade. Han svarade att han kunde komma ner om någon timme.
Olivia hade redan fått en bekymmersrynka i pannan när han avslutat samtalet.
”Vem var det?”
”Snuten.”
”Vad ville de?”
”Det är den där dvärgen förstås”, mumlade han och fäste blicken i bordet.
”Va? Kan du prata så jag hör vad du säger.”
Han såg upp.
”Den där tysken, du vet. Han från ’zukhauset’.” Det sista ordet lyckades han få till med exakt samma accent som läkaren haft.
Olivia höjde på ögonbrynen.
”Vadå, har han anmält dig?”
”Jag vet inte, men jag antar att jag kommer att få reda på det nere på stationen.” Han reste sig och gick ut i köket för att göra kaffet. Någon större överraskning var det förstås inte. Det var inte bra att handgripligen ge sig på tjänstemän i vita rockar, men så hade också hans tålamod prövats hårt på sistone. Om kunnigt folk såg till att göra sitt jobb, slapp ju lekmän förklara för dem hur de skulle sköta det. Samtidigt var det kanske inte läkarnas fel. I kölvattnet av neddragningarna i välfärden tvingades de väl tänka över kostnaderna när det gällde röntgenplåtarna också.
När han efter en kort stund återvände till vardagsrummet med sin kaffekopp, hade Olivia den där blicken igen. Den som sa honom att hon anade att något var fel och nu tänkte förhöra honom om saken. Den kvinnliga intuitionen, tänkte han. Om han bara räknade ut hur man kröp under den radarn, hade hans liv varit fulländat.
”Det här är inte likt dig, Jesse”, konstaterade hon när han slog sig ner i soffan. ”Du är lugnet själv, du brukar inte gapa och slita tag i folk.”
Han tog en klunk ur koppen och granskade henne eftertänksamt. Han ville inte ljuga för henne, men sanningen skulle knappast få henne att må bättre.
”Jag har bara haft en jävla huvudvärk på sistone”, svarade han, för det låg ju en hel del sanning i det.
”Är du sjuk?” Hennes blick skiftade från misstänksam till orolig.
”Nej, det tror jag inte.” Men det berodde förstås på hur man såg på saken. Illasinnade varsel var ett högst tärande sinnestillstånd.
”Men vad är det då?” Olivias blick intensifierades ytterligare. Hon försökte läsa av honom, men så skicklig var hon inte. Inte än i alla fall, även om hon hade en förmåga att ana saker hos honom som ingen annan gjorde.
”Det är inget”, sa han, lutade sig tillbaka i soffan och såg henne rakt i ögonen. ”Jag har bara sovit dåligt, men nu känns det mycket bättre.” En halv sanning i alla fall.
Olivia såg inte riktigt övertygad ut, men vad skulle hon göra? Det hon inte luskade ut på egen hand, förblev oåtkomligt för henne.
Han reste sig.
”Jag går och duschar nu och sen åker jag ner till den där jävla smurfen, men jag vill att du lovar mig en sak medan jag är borta.”
”Vadå?”
”Jag kommer att låsa ytterdörren när jag åker och jag vill inte att du öppnar den för nån som du inte känner. Lova mig det.” Han gav henne ett vädjande ögonkast och fortsatte. ”Tills det här med grannarna blivit utagerat.” Nu var inte grannarna hans primära orosmoln, men någon förklaring måste han ju ge henne.
”Okej”, svarade hon, ryckte på axlarna och tog upp tidningen igen.
Det bästa hade varit om han kunnat ta henne med sig. Hon kunde vänta i bilen. Men han ville inte släpa med sig henne när hon hade så svårt att gå och om han tog motorcykeln skulle det här ärendet snabbt vara avklarat.

Segerstedt låste dörren efter sig, trots att Olivia finns kvar i huset. Det är mindre bra, men även om en reglad dörr är svår att påverka utan nyckel, är den mänskliga faktorn det kryphål som alltid går att utnyttja.
Det kommer att göra ont, men inte särskilt länge. Ett snabbt snitt bara. Deras grannar syns inte till. De har antagligen fullt upp med att kurera baksmällan. Tajmingen kan inte bli mer perfekt. När ljudet från Segerstedts motorcykel dött ut är det äntligen dags att omsätta välgenomtänkta teorier i praktiskt handlande.

Dezmin

 

Dagens arbetsuppgift

Idag har jag jobbat lite.
Jag har valt ut en textsnutt ur min kommande bok som ska vara med i en tidning. Fast egentligen är det inte så mycket jobb när man tycker att det är roligt. Ännu ett sk ”nyttonöje” 🙂
Än skiner solen ute, men jag fick precis en sms-varning att det är ett ordentligt åskväder på väg hit. Så eventuellt blir det inget internet för mig senare idag. Men det kanske är lika bra. Tror jag håller på att bli smått beroende av det 🙂

sig

Valborg

och här spöregnar det i skrivandets stund.
Det enda positiva med det är väl att den sista snön regnar bort.
Jag har inte så mycket mer att tillägga idag, så jag följer Ebbas exempel och lägger ut ett kortare avsnitt ur min kommande bok också.
Hittade dock ingen passande bild till det här, så ni får hålla tillgodo med texten 🙂
Indragen försvann tyvärr när jag kopierade in texten, men det får ni leva med.
Ha en trevlig valborgsmässoafton!

Det dröjde ytterligare två minuter innan hon uppdagade sig i öppningen vid matsalen. Hon stod bara där. Likblek och stirrandes på honom. Mörka hårtestar i den annars så vällagda pagefrisyren avslöjade att hon sprungit. Hennes smala, rödmålade läppar var särade och axlarna röjde häftiga andhämtningar, även om han inte kunde höra dem. I den tjusiga svarta cocktailklänningen såg det för ögonblicket nästan ut som om hennes upphetsning inträffat efter en situation av helt annan karaktär. Fler och fler av gästerna uppmärksammade henne och sorlet avtog i takt med att blickarna vändes mot henne.
Han såg oförstående på sin fru. Till slut återfick hon äntligen målföret.
”Din Brusasorci, den är borta! Det är bara ramen kvar.”
Hans ögon vidgades reflexmässigt, trots hjärnans oförmåga att omforma informationen till något fattbart.
”Borta? Vad menar du med att den är borta?”
Hon fuktade läpparna och försökte hitta orden.
”Jag tror att den är stulen.”

sig