Ödets ironi

Hittills har vi haft en väldigt märklig vinter. Det har varit mer plusgrader än minusgrader, vilket jag inte har något emot. All snö får gärna smälta nu så det blir vår. Men även om det är en önskedröm, förstår jag ju att vi säkert kommer att hinna få både mer snö igen och minusgrader innan vintermånaderna nått sitt slut.
Dock ser det väldigt vanskligt ut när folk kör skoter på älven här nedanför, samt tränar sina travhästar. Jag hade inte vågat mig ut på isen med tanke på hur vädret skiftat fram och tillbaka, men det är ju jag det. Just nu ligger isen nästan lika spegelblank som om vattnet aldrig frusit. Ändå tycks folk inte få nog av att utmana ödet.
Fast ska man ha just ödets ironi i åtanke, kommer det antagligen att gå bra för samtliga av dem. Händer det någon olycka sker den säkert när de korsar en väg, eller gör något annat som anses tämligen riskfritt. Det är ju Michael Schumacher ett tydligt exempel på. Han håller på med en av världens farligaste sporter, men när han förolyckas på allvar, är det när han åker off piste i franska Alperna med sin son. Vi får hoppas att han klarar sig i alla fall.
Ödets ironi alltså. Det är det ödet man får se upp med trots allt.