Skaparen och produkten

För en tid sedan pratade jag med en bekant om hur det mesta runt omkring oss har gått från en sak till något helt annat. I fallet vi pratade om handlade det om stressen som många lever med idag för att hinna med allt, men jag började fundera och mycket annat har också förändrats. Förvisso förändras ju allt hela tiden, men kanske inte till det bättre alla gånger.
När jag läste Saras inlägg igår, reflekterade jag över hur den här förändringen gör att det väsentliga i något tycks gå förlorat. Hon skriver bl a:

För er som inte känner mig eller läser här regelbundet kan jag berätta att jag är operasångerska under utbildning. Jag tillhör alltså den där gruppen personer som man skämtsamt brukar säga “it ain’t over ’til the fat lady sings” om. Jag är väldigt glad för mitt yrkesval, men flera gånger de senaste två dagarna har jag fått anledning att tänka tvärtom. För operasångare tillhör de mest elitistiska människorna jag har mött på väldigt,  väldigt länge. Det är så utseendefixerat och om tonerna inte sitter på plats tar det ungefär två sekunder för alla att döma ut sångaren i fråga. Det handlar alltså inte bara om konsten, utan det har mer och mer blivit en utseendefråga. Om man inte är lång och smal och vacker som en drottning ska man göra allt i sin makt för att bli det. För om du inte är ovan nämnda saker lurar du publiken på konfekten. Du är ett paket som ska säljas in till publik världen över. Och försök inte vara speciell. Du ska inte sticka ut.

Visst låter det ganska sorgligt?
Den här utseendefixeringen går nog dessvärre igen i mycket som har med musik- och underhållningsbranschen att göra.
Inte ens författare går fria från förändringarna, även om det inte handlar om utseendet (än) utan andra saker. Nu har allt gått från att sälja böcker till att sälja in sitt ”varumärke”. Det handlar om att synas i så många sammanhang som möjligt så att man kan bygga vidare på sitt varumärke. Men att synas tar tid och tid tar det också att skriva böcker.
För ett tiotal år sedan var det till största delen recensenterna som fick boken att synas, nu ska även den som skrivit den se till att ”nöta golv” som det så vackert heter genom att delta i boksigneringar, föreläsningar mm. Även här har det alltså kommit in en form av ”hets” som blir till ett stressmoment. För hur hinner man både skriva och vara ute i den omfattning som krävs för att möta potentiella läsare?
Om jag då återanknyter till vad som går förlorat under dessa förändringar, blir det ju uppenbart att det inte längre handlar om att ge publiken en fin upplevelse röstmässigt (vilket det ju borde fokuseras på) när det gäller t ex opera. Det handlar inte heller om att ge läsaren en bra läsupplevelse (inte i första hand i alla fall) när någon skrivit en bok.  Fokus har helt plötsligt flyttats från själva produkten till skaparen eller framföraren av den. Och om själva konsten i något får stå tillbaka för att all fokus ligger på skaparen, börjar i alla fall jag fundera över om konsten ens kommer att vara av betydande vikt framöver? Hur ser det ut om ytterligare tio år t ex?
Kanske ligger svaret i Kerstin Ekmans ”Grand final i skojarbranschen”, där den som skriver får para ihop sig med någon som gillar att stå inför stora grupper av människor och prata om sig själv? Jag tycker i alla fall att det ska bli intressant att se var vi hamnar med den här utvecklingen. För hur man än vänder och vrider på det, styrs ju mycket av hur efterfrågan ser ut. Och kanske behöver man inte ens kunna skriva om säg tjugo år, det räcker att man åstadkommit något som ser ut som en bok och är förtjust i att stå inför publik, för dem som produkten ska tilltala är ändå inte särskilt intresserade av produkten, men gillar att gå på event där skaparen pratar om sig själv.