2020

Nytt år och nya utmaningar.

I år är i alla fall planen att färdigställa manuset till Mig skall intet fattas, så det blir en bok av det.
Jag påbörjar nästa redigeringsrunda ganska snart och det kommer att ta tid, för nu ska allt liksom fogas samman. Det kommer att bli den svåraste redigeringsomgången, men jag har haft tid att fundera mycket över manuset medan jag låtit det vila och nu vet jag hur jag ska få ihop det så att det ska fungera som jag vill. Hur jag ska få in temat och undertexterna utan att det skaver någonstans.

I år har vi valt att leja bort även årsredovisningen för förlaget till redovisningskonsulten. Det känns också bra eftersom det tog en hel del tid i anspråk och då det rullar på bättre nu, så behöver vi inte heller känna att vi måste snåla på vissa saker.

Vad har ni för planer för 2020?

Sista problemet är nu inringat

Jag har inte fått tillbaka manuset från sista testläsaren än, men däremot lite övergripande feedback om vad vederbörande upplever det brister i och äntligen har det där sista som skavt ringats in.
Jag har ju känt det själv, men inte kunnat sätta fingret på det.

Det handlar om att stilarna mellan det som är skrivet ur HP:s perspektiv skiljer sig markant från övriga perspektiv. ”Det är som om två olika författare skulle ha skrivit manuset och det är ovanligt för att vara du”. Japp, precis så är det.
Däremot vet jag inte hur det kunnat bli så, men det jag vet är att delarna som är skrivna ur HP:s perspektiv var oändligt mycket enklare att skriva än övriga karaktärers pov i berättelsen.
Varför var övriga pov så svåra att skriva?
Jag tror att jag har haft svårt att bry mig om övriga karaktärer. Jag vet inte varför och det är nog första gången som det inträffat, men nu tänker jag ta tiden fram tills jag får tillbaka manuset till att fundera på hur jag ser på de övriga karaktärerna och hur jag ska kunna känna med dem. Gå in i dem, helt enkelt.

Någon annan som varit med om detta?
I så fall får ni gärna komma med tips på hur man intresserar sig mer för karaktärerna 🙂