11 gram sanning

Tanken var ju inte att jag skulle läsa. Tanken just nu var att jag skulle skriva vidare på det där manuset jag nämnde i ett tidigare inlägg.
Men så tog jag mig en liten tur till Elib och vips hade jag hittat en bok som väckte mitt intresse när jag av en slump trillade över en artikel om den för ett par månader sedan. Nämligen 11 gram sanning av Daniel Akenine.
Nedan ett utdrag ur baksidestexten:

Elias far dör under oklara omständigheter på Antroposofernas centrum i Järna. Det ser ut som självmord, men vad drev honom till det?
På andra sidan Atlanten planerar Simian Zegrad för ett händelseförlopp som ska ändra mänsklighetens syn på den värld vi lever i. Målet är vår godtrogenhet och till sin hjälp har han all personlig information som vi omedvetet eller medvetet avslöjar genom FAACTS, världens ledande internetföretag, och dess tjänster.
Elias kastas in i Simians värld där sanningen plötsligt kan ändras och det vi trodde var verkligt visar sig vara en dimridå. Den undflyende fienden är större och mäktigare än en supermakt. Med ett vapen på endast 11 gram.

Rättigheterna till boken såldes till USA redan innan boken kom i tryck här i Sverige och bara det gör den ju extra intressant.
Här följer mina åsikter:
Ämnet och intrigen är riktigt, riktigt bra! För jag gillar ju det här med sanningen och hur den kan manipuleras. Här handlar det om att ändra källor på internet, alltså hur fakta förvanskas så att den som söker efter dessa hittar en annan ”sanning”. Det är en ganska skrämmande och svindlande tanke. För hur ofta använder vi oss inte av fakta som vi hittar på internet? Kanske tar vi den lite lätt förgiven ibland? Och om detta kunde inträffa i verkligheten (vilket det kanske t o m kan) då skulle någon annan kunna mata oss med ”fakta” som inte alls stämmer överens med verkligheten, men som gagnar den som har personliga intressen i att den förändras.
Som sagt, ämnet är väldigt intressant. Dessvärre faller historien lite på upplägget.
Den börjar bra, men sedan ägnas den första hälften av boken åt stora mängder återberättande och infodumpande, vilket är grymt irriterande eftersom man som läsare förväntar sig ett visst driv i handlingen med tanke på att det är en thriller.
Som tur är vänder det i nästa halva av boken då berättelsen får ordentlig fart och blir en bladvändare.
Slutet borgar för en fortsättning och jag hoppas verkligen att Akenine bygger upp spänningen redan i bokens första halva då. För jag är fullständigt medveten om att allt inte går att gestalta, vissa saker måste berättas, men kanske inte på ett sätt där handlingen förlorar fart och eventuellt inte heller i flera kapitel efter varandra. Det finns en rad andra berättartekniska grepp som man kan ta till för att inte drivet i handlingen ska tvingas stryka på foten.
Men jag ser fram emot nästa bok, det gör jag. Och då hoppas jag att Akenine använder sig mer av den skrivteknik som han anammat under den andra halvan av boken.
Vill ni läsa en bok med ett udda och högst intressant ämne, kan jag ändå varmt rekommendera 11 gram sanning.