Cliffhangers

Jag började tänka på det när jag nyss läste Sofias inlägg.
Är de viktiga, eller inte?
Jag tror, men detta är bara en teori, att det beror en hel del på vilken typ av historia jag läser. Låt mig ta två exempel på författare jag gillar, som skriver i ungefär samma genre, man som lägger upp det på två olika sätt: Kepler och Flynn.
I Keplers böcker är handlingen i princip centrerad kring just händelser. Man lär inte känna karaktärerna på djupet och anledningen att jag läser vidare är för att jag vill veta hur själva mordgåtan hänger ihop. Jag gillar Keplers tempo och jag älskar att sidorna bara flyger förbi när jag läser. Vill man lära sig hur man skapar bra driv i handlingen och hur man avslutar med cliffhangers, är det deras böcker man ska läsa.
Flynn däremot, lägger ganska stor vikt vid att man lär känna karaktärerna, men hon gör dem så intressanta och speciella, att det gör att man fortsätter läsa bara för det. Och i Gone girl har hon verkligen lyckats med konststycket att få läsaren att svaja mellan vad man egentligen ska tycka om de där karaktärerna. Först gillar man en karaktär, sen gör man det inte längre. Vill man lära sig hur man skapar karaktärer som man som läsare inte kan sluta tänka på, är det henne man ska läsa.
Jag har alltid haft en fascination för historier där författaren lyckats med det där lilla extra, det som känns nytt och därför också gör mig nyfiken. Men det där ”det” kan i princip vara vad som helst. Nu var Sofia i och för sig inne på följetonger, men vare sig det är handlingen, eller karaktärerna, som gör att jag vill läsa vidare, gör det inte mig någonting om jag får vänta en vecka tills jag får läsa nästa del 🙂
Så, för att återgå till det här med cliffhangers. Om en historia (vare sig det är handlingen eller karaktärerna) bara är tillräckligt fängslande, behöver jag inga cliffhangers för att vilja läsa vidare. Men det är ju jag 🙂

Dezmin

10 svar till “Cliffhangers

  1. Nej, jag håller med, då är väl storyn i sig tillräckligt för att man ska vilja veta. Men i följetonger är det kanske viktigare att det händer något dramatiskt? Boh! Fast engagerar inte själv storyn så kan det ju vara hur många cliffhangers som helst. Så någonstans är det ju det viktigaste.

    Gilla

    • Ja, det kan vara annorlunda i följetonger. Men jag håller med, det är storyn allt hänger på, tycker jag. Om den engagerar gör det inte så mycket om den saknar cliffhangers 🙂

      Gilla

  2. Nej, det är väl det bästa egentligen, när det är storyn och inte cliffhangersena (?) som får en att läsa vidare. Då vet man att man har en bra bok. Och dessutom, när det bara räcker med att vända blad behöver man ju inte så mycket cliffhanger, det var väl skillnad med filmen förr, när det dröjde en vecka innan fortsättningen kom. Då måste man ta till starkare metoder för att se till att de inte glömde. 🙂

    Gilla

    • Precis! Man vet att man har en bra bok när man bara måste läsa vidare 🙂 Ja, de där serierna man såg på teve när man var ung, jag minns vad man väntade till nästa vecka för att få se hur det gick 🙂

      Gilla

  3. En cliffhanger kan vara mer eller mindre tydlig och dramatisk också. Ofta är det någonting man vill veta hur det ska gå med, utan att det behöver vara mitt i monstrets käftar, eller hänga och darra över stupet. DN har ibland böcker som följetänger och då läser man avsnitt på avsnitt, trots att varje del bryts efter en viss längd, snarare än då det händer nåt dramatiskt.

    Gilla

  4. Kul att du spinner vidare på det här intressanta ämnet! 🙂
    Jag tycker som du, att det främst finns två metoder som gör att jag läser vidare och det är antingen det handlingsdrivna eller det karaktärsdrivna. Det ultimata vore kanske en blandning, men själv föredrar jag nog hellre att läsa en karaktärsdriven bok om jag måste välja. I mitt inlägg blev det prat om följetong i veckopress, men det var inte främst det jag syftade på den här gången utan jag funderade på vad som får läsare att klicka hem nästa del i en digital följetong. Jag tror kanske att sådana blir vanligare framöver.

    Gilla

    • Samma här. En karaktärsdriven handling finner jag nog intressantare, även om det är skoj att variera ibland.
      Jamen faktiskt, jag har aldrig tänkt tanken på digitala följetonger, men de kan säkert bli mer vanliga och uppskattade framöver i och med att e-böckerna blir vanligare.

      Gilla

  5. Det bästa cliffhangers är väl egentligen de där som man knappt märker. När man alltså slukas av berättelsen, eller snarast karaktärerna så pass att man inte inser att på nåt plan är styrd av cliffhangers och sånt.

    Gilla

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com-logga

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s