Du av Caroline Kepnes

Det här kan vara den mest skruvade och galna bok jag någonsin läst i mitt liv och det menar jag på ett högst positivt sätt. Jag var lite orolig till en början att andrapersonsperspektivet som den är skriven i skulle ställa till problem, men vet ni, det finns nog ingen historia som är så rätt för just det berättarperspektivet som Du. För när språk och story smälter samman och bildar en tajt helhet, då har man kommit det närmaste en litterär klimax man kan komma.
Jag läste dessutom den här boken tillsammans med Kati, hon läser mer sällan thrillers men älskade också storyn, vilket tyder på att oavsett om man gillar att läsa om spänning eller relationer, kommer man med stor sannolikhet att gilla boken. Och det är ju så sällan det händer.
Nedan följer min recension av Du och det är nog en av de svåraste recensionerna jag kommer att skriva, för hur gör man en genial och ursnyggt skriven story rättvisa i en recension på några rader? Det här är mitt försök i alla fall.

Du är en sanslös relationsthriller som handlar om en stalker, en som utåt sett verkar helt normal, men i tankar och handlingar förstår du att det är en psykopat och vad bör vi egentligen avslöja om oss själva på sociala medier? Är du ens säker på vem som uppdaterar statusar i sociala medier som du följer? Yes. #aldrigförtidigtförensup
Joe träffar Beck och sedan avancerar allt i en rad skruvade händelser som avlöser varandra. Du kommer att förlora dig i en stygg, smutsig och vass kärlekshistoria där du slits mellan vilken av karaktärerna som ska få dina sympatier. Du är American psyko, du är Gone girl , du är Lida. I takt med att du vänder blad och försöker greppa det som du läser, inser du att det blir alltmer omöjligt för är det du som är galen eller någon annan? Du kommer att äga dig och jaga dig på nätterna när du ska sova och locka dig på dagarna när du borde göra annat och du kommer att överraskas av att sitta och hålla boken i dina små händer, trots att du vet att du kommer att bli så väldigt ledsen när du inser vad du försummat i ditt hem.
Du kommer aldrig mer att se på en grön kudde, en gul ballong med en smiley på, Stephen King eller Dan Brown på samma sätt och förresten kommer du inte heller att kunna lyssna på We are the world, eller se Pitch perfect någonsin igen, utan att tänka på Du och detsamma gäller Prince och nedräkningen av minuter, timmar och dagar i Nothing compares 2 U. Begreppet ”att gå in i väggen” kommer för evigt att ha en annan innebörd för just dig på samma sätt som ”att ha en mus i ditt hus” kommer att ha en psykologisk andemening som bara du förstår.
Det finns en besatthet i språket. Annorlunda. Hett.
Hela boken
Är.
Febrigt.
Fängslande.
Ibland hyser du medkänsla för Joe (fast du undrar varför) ibland förstår du Beck (fast du undrar varför) och du slits mellan att försöka hålla dig vid dina sinnens fulla bruk, eller ge efter för ren galenskap (fast du undrar varför). För är inte gränsen mellan kärlek och besatthet hårfin?

Vi ser härjade och galna ut efter nära-döden-upplevelsen. Du ser helt förstörd ut. Jag är så ren att det nästan är stötande, ren som en hallick medan du är smutsig som en hora. Vilket par.

Och när boken är slut måste du andas och sedan bråkar du med dig själv om huruvida det var ett lyckligt slut eller inte och för att komma fram till det måste du ställa den mest avgörande frågan till dig själv, den som du tampats med från starten: Vem ska du sympatisera med? Joe? Eller är det kanske just … Du?

Stort tack till Forum förlag för recensionsexet!